aaaooo

känner åter igen att livet går som ett band. om och om igen.

dagarna här har blivit precis lika dana som i strängnäs, alla tar avstånd, man gör samma sak dag ut, dag in. man försöker göra en ändring men ingen tillåter en, man känner sig exakt lika fastkedjad som vanligt, alla frågar om de får smaka cola, självklart får dom det!.. tills jag inte har någon kvar. folk frågar om man de får en bit mat! självklart.. tills jag inte längre har någon. sen när jag frågar efter en liten mumsbit, eller dylikt så har de inte tillräckligt. börjar bli le på detta.

folk tar en för givet, de tar för givet att dom får smaka, utan att ens fråga och även när man stirrar ihjäl de så tar dem ändå inte steget att fråga 3 simpla ord; Får jag smaka? Neeej! dom pimplar på. så, de har nu tagit för givet att dom får smaka. och varje gång de smakar, så kostar det för mig mer och mer pengar, och pengar är en stor bristvara i mitt liv för tillfället. har knappt så jag får mat på bordet.

orkar inte längre argumentera angående ekonomi eller mat. vill bara på något sätt få fram budskapet att jag inte orkar med alla som tar en för givet. blir även jävligt förbannad när man kastar bort pengar tillsammans med någon på mat, har inte ens blivit tillfrågad en måltid av maten jag betalat utan den bjuds bort. ASNICE! jävla fanskap asså..


usch vad irriterad jag blir, no offence men tror ärligt jag kommer vara dryg mot alla imorgon. jag är på väg att få ett rejält jävla utbrott och den ända som verkligen förstår mig på den punkten är kanon för tillfället, han vet hur det känns, och han vet även hur det är när allt kokar över och man verligen MÅSTE få ut det.



det ända som just nu håller mig lugn är det tända ljuset och Andy mackee - for my father


peace