det var nu 2 månader sedan Ellinor Sundell lämnade världen. någonting så fruktansvärt att man inte ens kan tänka sig sorgen och smärtan alla involverade gått igenom, människorna som stod på platsen och såg det, familjen hemma som aldrig hade en riktig sista stund tillsammans med sin dotter som nu aldrig igen kommer komma tillbaka.
beklagar mig själv en hel del över det som hänt, för när motgångar slår mig nu så slår de hårdare än förut då Ellie fanns vid ens sida. nu har man inte henne längre som står där och hjälper en, utan nu är man en vän mindre, världen är en själ för lite, familjen är en medlem för lite. den sorgen kommer tillbaka när någonting går emot mig.
känns som mitt självförtroende sjunkt under sorgens gång då man inte tycker att man kunde gjort så mycket mer för henne! dom gångerna hon frågat om någonting och man gett ett blint öga till.
min bror sa till mig samma kväll som olyckan ägt rum att det är så sjukt lätt att vara efterklok. att det vore en bra idé om vi gått under bron någon kilometer därifrån. klandrar mig själv ibland för att jag själv gick över där och var så jävla dum att jag inte tvingade runt alla som jag som person egentligen borde gjort.
en ny sak med mig, jag är jävligt vaksam.. JÄÄÄVLIGT vaksam. förut kunde man lixom glida rakt ut i en trafikerad väg och överleva pga skillz, nu står jag och typ kollar 2-4 gånger innan jag ens tänker tanken om jag ska gå eller inte. har inte kommit med något sjukt förslag denna sommaren som tex, simma över mälaren som man gjort förut eller något sånt shit..
I've become a boring person.
Ohwell. Peace, feels good to be back on da blogg.
//Knugen Gustafsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar