okej.

tiden måste gå för att man ska kunna acceptera allt. att ens älskade lämnat en, att en förälder försvinner eller att man mister sin bästa vän, allt tar tid. alla sorgsna saker behöver man någon att kunna prata med för att man skall kunna gå vidare.

en del av mig har kunnat gå vidare nu, mitt glada jag, kan sitta och le och tänka på Ellie, kika upp mot himmelen och nicka lite lätt för att tacka för hennes tid på jorden. eller när jag är ensam så blir det lätt att man sätter på någon låt som påminner mig om allt. The fray - how to save a life, låten som spelades på minnesstunden dagen efter olyckan på skolan. då allt flög ur mig, alla känslor all smärta, allt kom på en gång, kändes ungefär som någon stod och röck ur en stor del av mig utan nåd.

sjuk känsla när man tänker på det.
att vara med familjen är i mina ögon nästan samma sak som att vara ensam för jag har inte så pass bra kontakt med någon i min familj att jag kan vara mig själv eller öppna mig angående känslor osv.

det är 7 veckor sedan Ellinor Sundell lämnade världen, men det känns som det var igår man satt på gräsplätten vid en massa bostadshus och hela skolan var samlad. sammanhållningen vi har på AWPE saknar jag för tillfället något enormt, lappen som Bob skrev innan han åkte hem. Den får mig att sakna alla. för awpe är de ända jag känner som verkligen förstår vad man talar om när man pratar om ellie.

vänner i strängnäs har också förlorat vänner. men ingen av de vännerna är min vän därför kan jag verkligen inte förstå hur dom känner. och dom kan inte förstå vad jag känner. därför saknar jag awpe en hel del, för alla känner samma sak, alla som sörjer, kände henne.

aja ska försöka vara glad.

Dagens outfit här på gotland under Stockholmsveckan: Shorts & Die brat Die tshirt.