känner verkligen för första gången på mycket länge att jag är på väg framåt i skolan.
skön känsla.
dock känner man fortfarande att man står på foten av ett stort berg som man måste bestiga helt utan hjälp. All up to me.
skriver knappt på bloggen längre men bara acceptera faktum att den snart lär dö ut och begravas.
Peace out
Knugen
