finns saker i världen som stör mig..
det är kritik, man inte riktigt bett om. jag säger inte att jag inte tål det, för det gör jag. men anledningen till varför jag inte tycker om det är för att det kommer från en källa som failar precis som alla de kommenterar, därför.
Hästmaffian.
Negativt:
-designen, gjort i paint eller?
-innehållet, vem fan bryr sig om andras bloggar. en blogg ska vara personlig och inget man egentligen skall ge kritik till eftersom ingen har tvingat någon till att läsa.
-tråkiga bilder, alla bilder är på två stycken som gör något riktigt casual.. inte direkt äventyr.
positivt:
- thinkin
- whata
- whrite
anywayz, nu har jag sjunkit ner till samma låga nivå som maffian genom att ge deras blogg kritik, inte för att jag orkar bry mig direkt.
fuck haters.
Knugen
onsdag 30 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
rasism
har haft tidigare inlägg om rasism, och tänkte nu dela lite om mina funderingar angående ämnet.
har ett arbete i samhällskunskapen där jag skall skriva en artikel om rasism och sina egna tankar för att sedan publicera den i en tidning och se samhällets reaktion, om man får någon respons.
första jag tänker när jag hör ordet rasism är, att det finns överallt. även fast man inte tänker på det så har alla en liten uns rasism i sig, främst för att alla har olika etiska bakgrunder, men även på grund av saker såsom mörkhyades hudfärg eller kanske till och med deras lukt.
många tänker, Men vafan! jag är inte rasist, men klart alla någongång har tänkt något liknande "helvete, han luktar turk" eller något annat skit. jag erkänner att jag gjort det och ångrar mig lika snabbt som jag ens fått upp tanken i huvudet. så även fast min lilla djävul jag har på axeln tycker han luktar så tar min ängel på andra axeln över tanken och håller det borta från att nå omvärlden.
sant?
tror inte bara vita människor är rasister, vet av erfarenhet att även vissa invandrare i detta land har en rasistisk syn på vita till exempel, har flera gånger fått höra skällsord såsom skinnskalle och svennejävel på grund av mitt 3-5mm långa hår. att dom skall ta mig för en rasist för min frisyr får dem att rationalisera svenskar. vilket är för mig nästan är värre än rasism i sig.
aja, det var allt jag kommit på än så länge.
pz Knugen
har ett arbete i samhällskunskapen där jag skall skriva en artikel om rasism och sina egna tankar för att sedan publicera den i en tidning och se samhällets reaktion, om man får någon respons.
första jag tänker när jag hör ordet rasism är, att det finns överallt. även fast man inte tänker på det så har alla en liten uns rasism i sig, främst för att alla har olika etiska bakgrunder, men även på grund av saker såsom mörkhyades hudfärg eller kanske till och med deras lukt.
många tänker, Men vafan! jag är inte rasist, men klart alla någongång har tänkt något liknande "helvete, han luktar turk" eller något annat skit. jag erkänner att jag gjort det och ångrar mig lika snabbt som jag ens fått upp tanken i huvudet. så även fast min lilla djävul jag har på axeln tycker han luktar så tar min ängel på andra axeln över tanken och håller det borta från att nå omvärlden.
sant?
tror inte bara vita människor är rasister, vet av erfarenhet att även vissa invandrare i detta land har en rasistisk syn på vita till exempel, har flera gånger fått höra skällsord såsom skinnskalle och svennejävel på grund av mitt 3-5mm långa hår. att dom skall ta mig för en rasist för min frisyr får dem att rationalisera svenskar. vilket är för mig nästan är värre än rasism i sig.
aja, det var allt jag kommit på än så länge.
pz Knugen
tisdag 1 mars 2011
ofan
en månad har nu gått tillsammans med min kära Emma.
visste inte till en början vad jag skulle tro om förhållanden, innan har jag alltid känt att något skulle knasa, men varje dag som går gör mig till en klokare person och i slutändan är fallet ändå så att jag trivs i förhållanden vilket jag inte trodde jag skulle göra förut.
Älskar dig Emma.
humöret har varit på topp hela dagen idag och många dagar tillbaka, måste vara någonting med vädret asså, alla kommer ut ur sina grottor och börjar se solljuset, jävligt mysigt faktiskt när man kan sitta på altanen och chilla med skön musik och människor.
dock är det sjukt synd att människor slutat, flyttat osv. känns som småbofamiljen glider ifrån varandra, inte vänskapligt sagt, utan helt bokstavligt. folk kommer längre ifrån varandra.. lite synd faktiskt.
pz Knugen
visste inte till en början vad jag skulle tro om förhållanden, innan har jag alltid känt att något skulle knasa, men varje dag som går gör mig till en klokare person och i slutändan är fallet ändå så att jag trivs i förhållanden vilket jag inte trodde jag skulle göra förut.
Älskar dig Emma.
humöret har varit på topp hela dagen idag och många dagar tillbaka, måste vara någonting med vädret asså, alla kommer ut ur sina grottor och börjar se solljuset, jävligt mysigt faktiskt när man kan sitta på altanen och chilla med skön musik och människor.
dock är det sjukt synd att människor slutat, flyttat osv. känns som småbofamiljen glider ifrån varandra, inte vänskapligt sagt, utan helt bokstavligt. folk kommer längre ifrån varandra.. lite synd faktiskt.
pz Knugen
söndag 30 januari 2011
novell
svenska novellen klar, tänkte att eftersom jag uppdaterar bloggen så segt så kan jag lika gärna lägga upp mitt svenskaarbete :) enjoy
En leopard förlorar aldrig sina fläckar
Blodet pumpar i ådrorna, ducka! Slå tillbaka, ducka igen och ett väl riktat slag mot käken och motståndaren faller till marken. Jag lunkar sakta därifrån och lämnar den ordentligt tillknölade nysvensken liggande i sitt eget blod på marken. Jag inser i samma ögonblick att mina kläder är täkt i blod från killen som trodde han kunde stå och säga att invandringen i detta land inte är hög nog. Märkte även att mina läderkängor var täckta i blod, rött blod, varmt blod. Jag vägrar inse att samma sorts blod rinner i våra ådror, strunt samma om man har extrema åsikter och ett snaggat huvud så delar man ändå rött rinnande blod som även en krigsflykting som avskyr allt den kommer till i detta land gör.
Det var första gången jag insett att jag egentligen inte är mycket mer annorlunda än nysvenskarna, vi båda har extrema åsikter riktade mot varandra. Vi båda delar det röda rinnande blodet som vi bara smetar ut över varandra under tiden vi inte gör annat än att slåss och kastar ordramsor, allt vore bättre egentligen om vi alla bara lärde oss hantera hatet och blev vänner istället. Snabbare går jag runt i lägenhetsområdet där jag bor, en förort i Stockholm, ”betongen”, skräp ligger vid vägkanten, inte en person syntes och graffiti fyller väggarna medans jag går, lukten av sommar fyller mig med en liten uns av glädje i mitt tomma inre. Värmen och ljuset tar däremot nästan kol på mig som fortfarande har en tjock jacka, jeans och läderkängor på sig. Ända jag känner vinden på är min renrakade skalle.
För ett par år sedan skedde det en traumatisk händelse när jag gick sista året i högstadiet som fått mig att tänka i dessa banor som jag gör. I högstadiet var en grupp invandrare mina bästa vänner, de var i alla fall det jag trodde, i slutändan slutade allt med att jag blev neddrogad av dessa ”monster” och sedan slagen på grund av min bror, Fredriks radikala åsikter, när han fick reda på vad som hänt gav han igen, det gav mig ett starkt band till honom och jag började lyssna till det som jag innan vänt kinden till. I nuläget satt jag fast i dessa brutala tankar om att alla invandrare eller alla som inte var som jag måste elimineras.
När jag kom innanför dörren till lägenheten där jag ensam bor så stapplade jag direkt in i badrummet för att tvätta bort blodet som jag fått över min svarta bombarjacka och över kängorna och såg i spegeln att jag fått ett jack i pannan och en lite grövre på kinden där det rinner en strimma blod. Doften av svett, cigarettrök och öl fyller näsan, musiken som spelas i bakgrunden öppnar huvudet och vreden till allt som inte är ariskt flyger ut. Ger väggen ett hårt slag och skriker ut av blandningen av känslor – hat, vrede och en tung ångest. Ångesten fyller mig, jag vet inte varför. Varför mår jag dåligt av att ha gjort det hela mitt umgänge och Fredrik tyckte var rätt? Kanske inte var det rätta i slutändan?
När kläderna är rena slår jag mig ner i den otroligt slitna, gamla skinnsoffan och tänker efter lite. Varför skall jag egentligen hata invandrare? För att dem kommer till detta land när de flyr från krig? För att dem är ”annorlunda”? För att delar av dem inte gör rätt för sig? Ska man verkligen döma hela invandrarskaran för en liten dels bekymmer med svenskar?
Sakta men säkert slår mig tanken, vad i helvete håller jag på med?! Ilskan blir nu riktad mot mig själv istället och en flod av känslor fyllde mig, kroppen gick lös i lägenheten fast sinnet var stilla. Flaggor med hakkors på, skivor med patriotmusik och ölburkar flyger åt alla håll, värmen i lägenheten tog kol på mig ganska fort och jag sätter mig för att hämta andan. Tänkte nu att alla dessa radikala åsikter måste stoppas, skall nu gå emot allt jag de senaste två åren stått mer för än mig själv.
Redan nästa dag i skolan bar jag ”vanliga” kläder, ett par vita sneakers, beiga chinos och en vit T-shirt med ett par bokstäver på som var inlindat i olika rosor och kristna kors, ”Faith”. Inge mer bombarjackor och kängor med stålhetta för min del. Nu skall jag försöka tvätta bort ryktet jag har, skaffa nytt umgänge och framför allt, göra mig vän med nysvenskar för att kunna helt kunna fixa till en liten del av alla bekymmer jag åstadkommit.
Går genom den skitiga korridoren, skräp ligger överallt, intryckt i olika hörn och skrik från ungdomar fyller huvudet med skam över att man delar klass med dessa högljudda killar. Fast det som egentligen fyller huvudet är tanken på hur jag skall gå tillväga med min plan. Skaffa nya umgängen, just i detta fall står jag ensam kvar eftersom jag senast igår sa upp kontakten med mina extrema vänner. Är bäst så!
Klockarna ringer och svenskan skall börja, jag stiger in i rummet och en drös med blickar uppmärksammar mig. Jag känner mig inte trygg i att visa mig i denna utstyrsel än, men det är lite mer av en vanesak. Jag slog mig ned ensam vid en bänk i hopp om att någon skall uppmärksamma mig så väl att personen sätter sig bredvid mig. Men denna lektion var dock inte detta fall, sitter ensam kvar. Läraren står och gormar om novellen som måste vara inlämnad snarast. Men jag har inte ens börjat. Måste även ta tag i annat medans jag jobbar på att bli en bättre människa.
Rasten kommer och jag letar efter ett speciellt umgänge som väldigt länge intresserat mig, de verkar vara helt normala människor, ett vanligt sinne för humor, en vanlig klädsmak och de verkar öppna för nya människor då de alltid är trevliga mot allt och alla. Till och med mig när jag hade extrema åsikter. Personerna som heter Lucas, Pontus och Anton var inte svåra att hitta, man vet att de alltid sitter vid sin bänk vid ingången till skolan, det är ganska avlägset och därför en ideal plats för att slippa allt stök och stoj som resterande människor håller på med. Fann dem där, slog mig ned och hälsade, berättade att mitt namn var Daniel och fortsatte med att intresserat fråga hur långt de kommit på novellen som i stort sätt hela skolan skall skriva, först såg de lite överrumplade och förvånade över att just jag satt vid dem i annat än bombarjacka och med annat på tanken än att kasta ur mig att invandrare, judar och alla som är annorlunda är råttor osv. bara några sekunder tystnad innan alla tre ville börja berätta. Kände att detta började väldigt bra!
När jag avslutat sista lektionen för dagen gick jag ut genom skolans portar och blir slagen i ansiktet av solen och värmen som sköljer över mig, gröna träd syns och allt ser, luktar och låter så otroligt vackert. Samma känsla man får när man lyckats med någonting som man trott är omöjligt, man kan känna så om kärlek, skola, sport eller vad som helst.
Jag gick ner mot staden för att leta upp mitt före detta rival gäng, fortfarande samma lycka, känslan att detta kommer gå lika bra som att skaffa nya vänner hänger mig hack i häl hela vägen, så fort man kommer in i köpcentrat hör man dem redan, högljudda, skriker skällsord mot varandra och skrattar högt. Det syns folk som går förbi, tittar ner i golvet och suckar. Vet inte varför, alla är unga någon gång och då känner man sig även väldigt stor. Jag tar ett par djupa andetag, tar även modet till mig och går fram till dem och öppnar en konversation mot deras ledare, Fadil, han ser helt paff ut över att se mig där.
- Hej, undrade om det är lugnt om man kan dela några ord med dig? Sa jag lugnt, lite halvtyst
- Vad fan vill du mig? Säger han, hans förvånad hade övergått till hat och ilska
- Kan vi ta det ensamma? Är inte här för något slagsmål eller så. Försöker jag övertyga honom med
- Ja okej då. Säger han med en suck som uppfattas som lättnad, han börjar lunka iväg och jag hänger på hack i häl.
- Jo saken är den – jag har kommit fram till att extrema åsikter inte håller, vi är båda människor, vi har samma röda blod pumpande i våra ådror. Kan vi inte lägga allt bråk på hyllan och dra ett sträck här? Säger jag lugnt och sansat, fortfarande en liten rädsla inom mig hur han skall reagera på detta.
- Har tänkt på det jag med, alltså det håller inte! Det är fest ikväll uppe i Finninge, sugen att komma dit, prata lite, dricka lite och försöka ha trevligt? Frågar han, själv antog jag att allt var i sin ordning då och tackade med glädje ja.
Kvällen kom och jag lunkade ensam sakta med mina mer normala kläder, dock hade jag tagit på mig en vit skjorta istället för T-shirten jag burit i skolan då det är fest på gång. Hade även en systemetpåse med några öl i som Fredrik fixade förut. Väl framme på festen fick jag en klump i halsen, det är samma ställe där jag några år tidigare blivit misshandlad och drogad, med klumpen större än någonsin i halsen så gick jag in, letade upp Fadil som är den ända jag känner igen på festen, fick massor av blickar, ser hat i allas ögon, värmen från lägenheten fyller mig, tavlor på väggarna med texter om hur dåliga polisen och Sverige är gör mig förvånad och fick mig på en gång att inse vad som höll på att hända.
Utan att ett ord ser man folk i soffan börja öppna munnen i förvåning och skräck, två sekunder senare var allt svart, får småblickar i vad som händer, jag ligger på golvet, en skarp, varm smärta i bakhuvudet, känner smaken av blod, jag är orörlig, vaknar till en gång till när jag ligger i en mörk skog, ensam, blodet har fyllt min mun, hostar till och märker att jag inte kan röra mig - Någonting är riktigt fel. Vaknade till nästa gång på sjukhuset, Fredrik sitter bredvid mig, rosenrasande och frågar mig om jag vet vad som hänt, med massor av besvär att forma orden berättar jag för honom att jag var hos Fadil och sen blev allt svart, Fredrik skrek ut att han är en idiot och skulle bli lynchad.
En pipande maskin bredvid min säng piper till lite då och då, antar att det är en EKG, är jag vid liv på maskiner?! Vad har han gjort med mig?! Ett par minuter senare kommer en doktor in i rummet, inget leende på läpparna så antar att någonting är mycket fel med mig, han berättar att jag är förlamad från halsen och ner men att det kan återkomma känsel i armar om turen ligger på min sida.
Jag sov på sjukhuset, känner hur en kyla omfamnar mig då jag vaknar till av att mamma kommer in och säger att Fredrik är häktad för något väldigt allvarligt, hon är väldigt upprörd, ledsen och arg, hon berättar även att brottet han begått är mord. Jag tappade all luft, försvann in i ett kallt mörker, en sömn, en chock, en rädsla.
Dagen efter blir jag väckt av mamma som berättar att hon läst i aftonbladet att en nysvensk person i 20-årsåldern är mördad med 15 knivhugg i ryggen och ett hakkors inristat i nacken och frågade om jag hade någon aning om varför han gjorde som han gjorde.
- Har inte en aning. Men det är min bror, min förebild och min idol. Säger jag, med stor stolthet.
En leopard förlorar aldrig sina fläckar
Blodet pumpar i ådrorna, ducka! Slå tillbaka, ducka igen och ett väl riktat slag mot käken och motståndaren faller till marken. Jag lunkar sakta därifrån och lämnar den ordentligt tillknölade nysvensken liggande i sitt eget blod på marken. Jag inser i samma ögonblick att mina kläder är täkt i blod från killen som trodde han kunde stå och säga att invandringen i detta land inte är hög nog. Märkte även att mina läderkängor var täckta i blod, rött blod, varmt blod. Jag vägrar inse att samma sorts blod rinner i våra ådror, strunt samma om man har extrema åsikter och ett snaggat huvud så delar man ändå rött rinnande blod som även en krigsflykting som avskyr allt den kommer till i detta land gör.
Det var första gången jag insett att jag egentligen inte är mycket mer annorlunda än nysvenskarna, vi båda har extrema åsikter riktade mot varandra. Vi båda delar det röda rinnande blodet som vi bara smetar ut över varandra under tiden vi inte gör annat än att slåss och kastar ordramsor, allt vore bättre egentligen om vi alla bara lärde oss hantera hatet och blev vänner istället. Snabbare går jag runt i lägenhetsområdet där jag bor, en förort i Stockholm, ”betongen”, skräp ligger vid vägkanten, inte en person syntes och graffiti fyller väggarna medans jag går, lukten av sommar fyller mig med en liten uns av glädje i mitt tomma inre. Värmen och ljuset tar däremot nästan kol på mig som fortfarande har en tjock jacka, jeans och läderkängor på sig. Ända jag känner vinden på är min renrakade skalle.
För ett par år sedan skedde det en traumatisk händelse när jag gick sista året i högstadiet som fått mig att tänka i dessa banor som jag gör. I högstadiet var en grupp invandrare mina bästa vänner, de var i alla fall det jag trodde, i slutändan slutade allt med att jag blev neddrogad av dessa ”monster” och sedan slagen på grund av min bror, Fredriks radikala åsikter, när han fick reda på vad som hänt gav han igen, det gav mig ett starkt band till honom och jag började lyssna till det som jag innan vänt kinden till. I nuläget satt jag fast i dessa brutala tankar om att alla invandrare eller alla som inte var som jag måste elimineras.
När jag kom innanför dörren till lägenheten där jag ensam bor så stapplade jag direkt in i badrummet för att tvätta bort blodet som jag fått över min svarta bombarjacka och över kängorna och såg i spegeln att jag fått ett jack i pannan och en lite grövre på kinden där det rinner en strimma blod. Doften av svett, cigarettrök och öl fyller näsan, musiken som spelas i bakgrunden öppnar huvudet och vreden till allt som inte är ariskt flyger ut. Ger väggen ett hårt slag och skriker ut av blandningen av känslor – hat, vrede och en tung ångest. Ångesten fyller mig, jag vet inte varför. Varför mår jag dåligt av att ha gjort det hela mitt umgänge och Fredrik tyckte var rätt? Kanske inte var det rätta i slutändan?
När kläderna är rena slår jag mig ner i den otroligt slitna, gamla skinnsoffan och tänker efter lite. Varför skall jag egentligen hata invandrare? För att dem kommer till detta land när de flyr från krig? För att dem är ”annorlunda”? För att delar av dem inte gör rätt för sig? Ska man verkligen döma hela invandrarskaran för en liten dels bekymmer med svenskar?
Sakta men säkert slår mig tanken, vad i helvete håller jag på med?! Ilskan blir nu riktad mot mig själv istället och en flod av känslor fyllde mig, kroppen gick lös i lägenheten fast sinnet var stilla. Flaggor med hakkors på, skivor med patriotmusik och ölburkar flyger åt alla håll, värmen i lägenheten tog kol på mig ganska fort och jag sätter mig för att hämta andan. Tänkte nu att alla dessa radikala åsikter måste stoppas, skall nu gå emot allt jag de senaste två åren stått mer för än mig själv.
Redan nästa dag i skolan bar jag ”vanliga” kläder, ett par vita sneakers, beiga chinos och en vit T-shirt med ett par bokstäver på som var inlindat i olika rosor och kristna kors, ”Faith”. Inge mer bombarjackor och kängor med stålhetta för min del. Nu skall jag försöka tvätta bort ryktet jag har, skaffa nytt umgänge och framför allt, göra mig vän med nysvenskar för att kunna helt kunna fixa till en liten del av alla bekymmer jag åstadkommit.
Går genom den skitiga korridoren, skräp ligger överallt, intryckt i olika hörn och skrik från ungdomar fyller huvudet med skam över att man delar klass med dessa högljudda killar. Fast det som egentligen fyller huvudet är tanken på hur jag skall gå tillväga med min plan. Skaffa nya umgängen, just i detta fall står jag ensam kvar eftersom jag senast igår sa upp kontakten med mina extrema vänner. Är bäst så!
Klockarna ringer och svenskan skall börja, jag stiger in i rummet och en drös med blickar uppmärksammar mig. Jag känner mig inte trygg i att visa mig i denna utstyrsel än, men det är lite mer av en vanesak. Jag slog mig ned ensam vid en bänk i hopp om att någon skall uppmärksamma mig så väl att personen sätter sig bredvid mig. Men denna lektion var dock inte detta fall, sitter ensam kvar. Läraren står och gormar om novellen som måste vara inlämnad snarast. Men jag har inte ens börjat. Måste även ta tag i annat medans jag jobbar på att bli en bättre människa.
Rasten kommer och jag letar efter ett speciellt umgänge som väldigt länge intresserat mig, de verkar vara helt normala människor, ett vanligt sinne för humor, en vanlig klädsmak och de verkar öppna för nya människor då de alltid är trevliga mot allt och alla. Till och med mig när jag hade extrema åsikter. Personerna som heter Lucas, Pontus och Anton var inte svåra att hitta, man vet att de alltid sitter vid sin bänk vid ingången till skolan, det är ganska avlägset och därför en ideal plats för att slippa allt stök och stoj som resterande människor håller på med. Fann dem där, slog mig ned och hälsade, berättade att mitt namn var Daniel och fortsatte med att intresserat fråga hur långt de kommit på novellen som i stort sätt hela skolan skall skriva, först såg de lite överrumplade och förvånade över att just jag satt vid dem i annat än bombarjacka och med annat på tanken än att kasta ur mig att invandrare, judar och alla som är annorlunda är råttor osv. bara några sekunder tystnad innan alla tre ville börja berätta. Kände att detta började väldigt bra!
När jag avslutat sista lektionen för dagen gick jag ut genom skolans portar och blir slagen i ansiktet av solen och värmen som sköljer över mig, gröna träd syns och allt ser, luktar och låter så otroligt vackert. Samma känsla man får när man lyckats med någonting som man trott är omöjligt, man kan känna så om kärlek, skola, sport eller vad som helst.
Jag gick ner mot staden för att leta upp mitt före detta rival gäng, fortfarande samma lycka, känslan att detta kommer gå lika bra som att skaffa nya vänner hänger mig hack i häl hela vägen, så fort man kommer in i köpcentrat hör man dem redan, högljudda, skriker skällsord mot varandra och skrattar högt. Det syns folk som går förbi, tittar ner i golvet och suckar. Vet inte varför, alla är unga någon gång och då känner man sig även väldigt stor. Jag tar ett par djupa andetag, tar även modet till mig och går fram till dem och öppnar en konversation mot deras ledare, Fadil, han ser helt paff ut över att se mig där.
- Hej, undrade om det är lugnt om man kan dela några ord med dig? Sa jag lugnt, lite halvtyst
- Vad fan vill du mig? Säger han, hans förvånad hade övergått till hat och ilska
- Kan vi ta det ensamma? Är inte här för något slagsmål eller så. Försöker jag övertyga honom med
- Ja okej då. Säger han med en suck som uppfattas som lättnad, han börjar lunka iväg och jag hänger på hack i häl.
- Jo saken är den – jag har kommit fram till att extrema åsikter inte håller, vi är båda människor, vi har samma röda blod pumpande i våra ådror. Kan vi inte lägga allt bråk på hyllan och dra ett sträck här? Säger jag lugnt och sansat, fortfarande en liten rädsla inom mig hur han skall reagera på detta.
- Har tänkt på det jag med, alltså det håller inte! Det är fest ikväll uppe i Finninge, sugen att komma dit, prata lite, dricka lite och försöka ha trevligt? Frågar han, själv antog jag att allt var i sin ordning då och tackade med glädje ja.
Kvällen kom och jag lunkade ensam sakta med mina mer normala kläder, dock hade jag tagit på mig en vit skjorta istället för T-shirten jag burit i skolan då det är fest på gång. Hade även en systemetpåse med några öl i som Fredrik fixade förut. Väl framme på festen fick jag en klump i halsen, det är samma ställe där jag några år tidigare blivit misshandlad och drogad, med klumpen större än någonsin i halsen så gick jag in, letade upp Fadil som är den ända jag känner igen på festen, fick massor av blickar, ser hat i allas ögon, värmen från lägenheten fyller mig, tavlor på väggarna med texter om hur dåliga polisen och Sverige är gör mig förvånad och fick mig på en gång att inse vad som höll på att hända.
Utan att ett ord ser man folk i soffan börja öppna munnen i förvåning och skräck, två sekunder senare var allt svart, får småblickar i vad som händer, jag ligger på golvet, en skarp, varm smärta i bakhuvudet, känner smaken av blod, jag är orörlig, vaknar till en gång till när jag ligger i en mörk skog, ensam, blodet har fyllt min mun, hostar till och märker att jag inte kan röra mig - Någonting är riktigt fel. Vaknade till nästa gång på sjukhuset, Fredrik sitter bredvid mig, rosenrasande och frågar mig om jag vet vad som hänt, med massor av besvär att forma orden berättar jag för honom att jag var hos Fadil och sen blev allt svart, Fredrik skrek ut att han är en idiot och skulle bli lynchad.
En pipande maskin bredvid min säng piper till lite då och då, antar att det är en EKG, är jag vid liv på maskiner?! Vad har han gjort med mig?! Ett par minuter senare kommer en doktor in i rummet, inget leende på läpparna så antar att någonting är mycket fel med mig, han berättar att jag är förlamad från halsen och ner men att det kan återkomma känsel i armar om turen ligger på min sida.
Jag sov på sjukhuset, känner hur en kyla omfamnar mig då jag vaknar till av att mamma kommer in och säger att Fredrik är häktad för något väldigt allvarligt, hon är väldigt upprörd, ledsen och arg, hon berättar även att brottet han begått är mord. Jag tappade all luft, försvann in i ett kallt mörker, en sömn, en chock, en rädsla.
Dagen efter blir jag väckt av mamma som berättar att hon läst i aftonbladet att en nysvensk person i 20-årsåldern är mördad med 15 knivhugg i ryggen och ett hakkors inristat i nacken och frågade om jag hade någon aning om varför han gjorde som han gjorde.
- Har inte en aning. Men det är min bror, min förebild och min idol. Säger jag, med stor stolthet.
måndag 10 januari 2011
flås?
har märkt att det börjar bli varmare ute, och har även noterat att vänner har börjat motionera utomhus nu. funderar fan på att börja springa igen. anyone else? :)
och är nu även tillbaka på skolan efter ett långt lov. man har verkligen märkt hur annorlunda livet blir när man bor på ett internat - ingenting i strängnäs är i mina ögon desamma som innan jag flyttade.
folk flyttar, byter umgängen, bråk splittrar folk, tragedier drar ner folk till djupet.
men har tänkt efter och skillnaderna är inte snabba. de började redan när jag bodde där för över ett år sedan men har nu eskalerat till nya höjder. detta är ofantligt tråkigt eftersom man vill komma hem till det man lämnade kvar men när inget är densamma så är inte heller vännerna där och inte heller många band jag genom mitt liv bundit.
anyhow. pz out
Knugen
och är nu även tillbaka på skolan efter ett långt lov. man har verkligen märkt hur annorlunda livet blir när man bor på ett internat - ingenting i strängnäs är i mina ögon desamma som innan jag flyttade.
folk flyttar, byter umgängen, bråk splittrar folk, tragedier drar ner folk till djupet.
men har tänkt efter och skillnaderna är inte snabba. de började redan när jag bodde där för över ett år sedan men har nu eskalerat till nya höjder. detta är ofantligt tråkigt eftersom man vill komma hem till det man lämnade kvar men när inget är densamma så är inte heller vännerna där och inte heller många band jag genom mitt liv bundit.
anyhow. pz out
Knugen
torsdag 16 december 2010
samhället?
testar en ny sak idag, sitter på muggen med laptopen. känner att jag får fram så mycket vettiga ideér när jag sitter här och tänkte därför skriva ner dem.
vi pratade om våldtäkt på samhällskunskapen och de flesta tyckte det var samhällets fel att det sker så många våldtäkter i detta land, är det verkligen samhällets fel?
jag personligen tycker det är lite 50/50 om något sånt händer, att våldtäktsmannen misslyckats i livet och går den desperata vägen och att samhället vänt ryggen till honom.
samhället har gjort fel genom att straffen är så låga, tycker personligen inte att fängelsestraff är någonting för våldtäksmän, sätt dom i ett pensionärshem och kastrera dom så får dom nog sig en läxa medans ett fängelse är en semester på 2 år. tycker ni det är absurt? vad är då deras brott?
att fildelning som startade innan det var olagligt får nästan 900 gånger hårdare straff än en människa som brutalt förstör någons liv är i mina ögon oroväckande. att staten är så självisk och ser sig som gudar och människorna de styr som slavar är moraliskt fel.
tycker därimot inte att en människas uppväxt gör allt för mycket för att de skall gå en kriminell bana utan det är från individ till individ. i en familj med 2 barn och dålig uppväxt måste inte båda växa upp och förstöra för andra såvidare inte den andra ser sin kriminella broder som förebild. det handlar fortfarande om hur mycket moral en människa har i sin kropp och hur mycket de är villiga att offra för att få uppmärksamhet, pengar eller hopp.
regards Knugen
vi pratade om våldtäkt på samhällskunskapen och de flesta tyckte det var samhällets fel att det sker så många våldtäkter i detta land, är det verkligen samhällets fel?
jag personligen tycker det är lite 50/50 om något sånt händer, att våldtäktsmannen misslyckats i livet och går den desperata vägen och att samhället vänt ryggen till honom.
samhället har gjort fel genom att straffen är så låga, tycker personligen inte att fängelsestraff är någonting för våldtäksmän, sätt dom i ett pensionärshem och kastrera dom så får dom nog sig en läxa medans ett fängelse är en semester på 2 år. tycker ni det är absurt? vad är då deras brott?
att fildelning som startade innan det var olagligt får nästan 900 gånger hårdare straff än en människa som brutalt förstör någons liv är i mina ögon oroväckande. att staten är så självisk och ser sig som gudar och människorna de styr som slavar är moraliskt fel.
tycker därimot inte att en människas uppväxt gör allt för mycket för att de skall gå en kriminell bana utan det är från individ till individ. i en familj med 2 barn och dålig uppväxt måste inte båda växa upp och förstöra för andra såvidare inte den andra ser sin kriminella broder som förebild. det handlar fortfarande om hur mycket moral en människa har i sin kropp och hur mycket de är villiga att offra för att få uppmärksamhet, pengar eller hopp.
regards Knugen
söndag 12 december 2010
eye for an eye.
människor...
hände en ganska traumatisk sak nyss, kunde blivit av med ett öga.
kom in i vardagsrummet på internatet och BAM! hör jag, såg inget på ena ögat och märkte att jag blivit skjuten av en oladdad paintballmarkör, vad hade hänt om det var ett skott i den?
fick förövrigt tillbaka synen efter ett par sekunders blinkande men för mig var det en evighet
kan berätta hur allt gick till, ägaren av markören stod och höll i den, gjorde klart för alla att den var osäkrad och oladdad och ändå skall behandlas med respekt, en annan kille kommer fram, drar tag i den och ropar FÅR JAG TESTA?!?! rycker runt den lite och då kommer jag in och det small.
hade det vart ett skott i den hade jag vart halvvägs till akuten nu och aldrig haft någon syn på ena ögat. hur hade deras samvete vart då?
hur hade mitt självförtroende vart då?
alla har vart med minst en gång på reball (typ alla) och därför vet alla säkerheten och farorna med en markör, varför skita i dom bara för att en tränare inte står och kollar?
helvette människor..
hände en ganska traumatisk sak nyss, kunde blivit av med ett öga.
kom in i vardagsrummet på internatet och BAM! hör jag, såg inget på ena ögat och märkte att jag blivit skjuten av en oladdad paintballmarkör, vad hade hänt om det var ett skott i den?
fick förövrigt tillbaka synen efter ett par sekunders blinkande men för mig var det en evighet
kan berätta hur allt gick till, ägaren av markören stod och höll i den, gjorde klart för alla att den var osäkrad och oladdad och ändå skall behandlas med respekt, en annan kille kommer fram, drar tag i den och ropar FÅR JAG TESTA?!?! rycker runt den lite och då kommer jag in och det small.
hade det vart ett skott i den hade jag vart halvvägs till akuten nu och aldrig haft någon syn på ena ögat. hur hade deras samvete vart då?
hur hade mitt självförtroende vart då?
alla har vart med minst en gång på reball (typ alla) och därför vet alla säkerheten och farorna med en markör, varför skita i dom bara för att en tränare inte står och kollar?
helvette människor..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)